Hoppa till sidans innehåll

Om Långfärd


Långfärdsskridskoåkning är en rekreationsform av skridskoåkning där man åker på sjöar och hav när isen lagt sig.

Det föreligger kulturskillnader i utrustning och åkstil för hur långfärdsskridskoåkning bedrivs, exempelvis mellan olika länder och mellan oorganiserad och föreningsbunden åkning. För långfärdsskridskoåkning finns speciellt utvecklade långfärdsskridskoskenor som är lätta att ta av och på kängorna och möjliggör enkel vandring exempelvis mellan sjöar.

Färdens längd varierar beroende på isförhållanden och åkstyrka, men att åka mellan 20-80 km på en dag tillhör vanligheterna om man är en inbiten långfärdsskridskoåkare. Det förekommer att vältränade grupper lyckas med extremt långa turer. Ett exempel på en sådan lång, klassisk svensk långfärdsskridskotur är från Örebro till Stockholm över Hjälmaren, genom Hjälmare kanal, Arbogaån och Mälaren, en sträcka på cirka 180 km.

Åkning kan ske på plogade banor, utefter markerade rutter, efter rapporter där någon annan åkt dagen innan eller på helt orekad is. Man åker på alla typer av isbelagda vatten, som insjöar, kanaler, i skärgårdar och på havsis. Företrädesvis åker man där vattenströmningen är relativt låg och isläggningen därmed är mer jämn.

I Sverige finns ett stort antal långfärdsskridskoföreningar med Stockholms Skridskoseglarklubb som den största sett till medlemsantalet. Den svenska långfärdsskridskoåkningsstilen har på senare år även spridit sig till och blivit populär i andra länder, som exempelvis Finland och Norge. Långfärdsskridskoåkningen i Sverige bedrivs både i och utanför föreningar. Vid åkning på egen hand kan utrustningsval och åksätt inom gruppen skilja sig markant från klubbåkningen. I Nederländerna förekommer, när det finns naturis, omfattande oorganiserad åkning. Man åker då ofta i spåren av andra åkare och helt utan säkerhetsutrustning.

Utrustning

Vid långfärdsskridskoåkning används vanligen långfärdsskridskor som är lätta att ta av och på och som möjliggör användning av skor som är sköna att gå i. Detta är bra eftersom man ibland tvingas att gå mellan sjöar. Förutom skridskor används en del utrustning som är förknippad med säkerhet och trivsel.

  • isdubbar - ett par metallspetsar på handtag (ungefär som vässade skruvmejslar). Används t.ex. för att ta sig upp ur en isvak 
  • ispik - är en stav med metallspets (ungefär som en ovanligt stadig skidstav). Används för att känna på isens bärighet och kvalité. Kompletteras lämpligen med en hjälpstav, t.ex. en vanlig skidstav. I ledarledda turer kan deltagarna istället för ispik och extrastav använda ett par skidstavar. Ispik och extrastav eller två skidstavar kan användas för balansens skull, t.ex. vid passage av sämre is. På senare år har dubbelpikar  (ispikar i par, som ofta kan sättas ihop) blivit allt mer populära.
  • säkerhetslina - (kastlina) en lina som är fäst i ryggsäcken. Med säkerhetslinan kan man hjälpa andra att ta sig upp ur vattnet, eller att själv bli uppdragen med.
  • ryggsäck - med midjebälte och grenremmar, innehållande klädombyte i en vattentät påse. Rätt packad ryggsäck fungerar även som flythjälp.
  • karbinhake  - (klätterkarbin, karbinkrok). Används för att fästa kastlinan om man har plurrat och får en säkerhetslina kastad till sig. Kan även användas för koppling av flera linor till en kedja vid avancerad räddning långt ut på tunn is.
  • visselpipa - används för att dra till sig uppmärksamheten vid nödlägen.

Knäskydd, armbågsskydd och hjälm används ofta. Långfärdsskridskoföreningar har ofta krav på vilken utrustning som deltagare i ledarledda ska ha. Dessa krav skiljer sig något mellan olika föreningar.

Säkerhet

Långfärdsskridskoåkning är en relativt säker aktivitet om man har och kan använda den säkerhetsutrustning som finns (se ovan) och om man följer vissa enklare säkerhetsanvisningar.
När det gäller skador är det framförallt fallskador mot isen som dominerar. Huvudsakligen är det handleds- och överarmsbrott men även knäskador förekommer när skridskon fastnar i sprickor.
Dödsolyckor är sällsynta, framförallt i turer som är arrangerade av långfärdsskridskoklubbar.

I Sverige, där den mesta långfärdsskridskoåkningen sker, kan man jämföra med andra typer av isrelaterade aktiviteter i Svenska Livräddningssällskapets drunkningsstatistik. Den visar att långfärdsskridskoåkning utgör ca 10% av de isrelaterade drunkningsolyckorna, där isfiske och skoteråkning dominerar. De drunkningsolyckor som sker vid långfärdsskridskoåkning sker nästan undantagslöst vid ensamåkning.

En omtalad regel bland skridskoåkare är att ha KUS (kunskap, utrustning, sällskap) innan man ger sig ut på isarna. Med utrustning avses då säkerhetsutrustning.

De förhållanden som visat sig vara extra farliga är stora områden med tunn is, is som hotar att brytas upp eller driva iväg, vårisar, tunn stöpis i varmt väder samt dimma.

 

 

Uppdaterad: 07 JUN 2016 17:17 Skribent: Anne Österberg

Svenska Skridskoförbundet
Besöksadress
Idrottens Hus
Skansbrogatan 7
Stockholm
Växel: 08-699 60 00
E-post: This is a mailto link













 langsiktigutvecklingsplan

 

Postadress:
Svenska Skridskoförbundet
Idrottens Hus, Box 11016
100 61 Stockholm

Besöksadress:
Skansbrogatan 7
118 60 Stockholm

Kontakt:
Tel: +4686996100
Fax: +4686996184
E-post: This is a mailto link

Se all info

 

SISU

Svenskidrott